Kärlekslappar & Lila drömmar - Mimmie Strandkvist

Konst.se Gallery är stolta över att presentera Mimmie Strandkvists första soloutställning, 'Kärlekslappar och Lila drömmar', i Stockholm. Utställningen rör sig mellan det vardagliga, det mänskliga och det nostalgiska. Motiven balanserar mellan humor och allvar, en central del av Mimmies konstnärliga uttryck. Betraktaren bjuds in i en lila drömvärld där barndomens oförstörda hjärtan står i centrum.

Vernissage torsdag 7 maj, 17:00-19:00 på Rörstrandsgatan 28

av Cecilia Spendler
Publicerat 2026-04-15

Hur började din konstnärliga resa?

– Min konstnärliga resa började först när jag var 30 år. Jag ritade mycket som barn, men tog sen ett uppehåll på närmare 15 år. Sen var jag föräldraledig med två små barn samtidigt som jag pluggade en master och hade siktet inställt på doktorandstudier. Men någonstans så kände jag att jag hade tappat bort mig själv och känslan av ett jag. Hur många av de mål jag jobbade mot hade jag för att jag verkligen ville göra det, och hur många av de målen hade jag satt upp bara för att de förväntades av mig, eller bara för att jag kunde?

Sen en dag så ritade jag ett porträtt tillsammans med barnen. Jag var så inne i det så att jag inte insåg att barnen hade gått iväg för länge sen med sin pappa. Och när jag ritade så hade jag en självklar känsla av: "Just det, det är ju den här jag är!". Jag hade glömt bort den känslan, för att jag inte hade känt den på så många år. Sen fortsatte jag rita och måla, varje dag. Och övning gav viss färdighet. En dag fick jag frågan om vad jag vill jobba med. Jag viskade typ fram: "jag vill måla". Hela idén kändes väldigt verklighetsfrånvänd, men jag kände så starkt att det var något jag var tvungen att prova. Konstigare saker har hänt, försvarade jag mig med i tanken, även fast människor i min omgivning inte betedde sig så när jag först berättade om min plan, haha.

Du har en bakgrund inom psykologi. På vilket sätt påverkar din utbildning ditt konstnärliga uttryck och skapande?

– Jag tror definitivt att det bidrar mycket, men jag tänker att det kanske mer är mitt intresse för psykologi som syns i mina tavlor, snarare än att min utbildning är det som styr. Jag tänker så för att mina idéer börjar från en känsla, och aldrig från en tanke. Exempelvis händer det aldrig att jag tänker: "Idag ska jag måla något som kan relatera till det här psykologiska fenomenet". Utan snarare kommer bilden och känslan först, därefter kan jag börja försöka bena ut vad den känslan betyder i ord och mening innan jag börjar med tavlan.

Många upplever en stark igenkänning i dina verk – i det nostalgiska, det glädjefyllda men också i det ledsamma. Är det något du medvetet strävar efter att gestalta, exempelvis det mänskliga beteendet och våra gemensamma erfarenheter?

– Jag skulle säga att mina verk alltid utgår från människan eller något hon har skapat. Men särskilt medveten är jag nog inte, det är nog bara min fascination för människan som kommer ut. Mycket av mänskligt beteende förstår jag inte, och kanske målar jag det som en form av bearbetning. Medan annat av det jag målar är för att det är det finaste jag vet med människan. Som exempelvis kärlekslappar som kanske främst är förknippade med barn och deras oförstörda hjärtan som gör att de älskar obehindrat och uttrycker det utan baktanke och utan ont uppsåt. Det är bara kärlek på papper. Sen uppskattar jag konst som kan väcka ett samtal, och jag tror att många av mina målningar inbjuder till det eftersom de är allmängiltiga.

Du arbetar ofta med igenkännbara motiv, medan titlarna ibland antyder en mer komplex underton. Hur ser samspelet ut mellan motiv och titel i dina verk? Hur skapar du en bild som kan upplevas som både lättsam och samtidigt allvarlig?

– Jag har en fascination både för det rosenskimrande, lika mycket som jag finner fascination för det mörkare som alla människor bär på. Många situationer som vi människor befinner oss i kan ge oss mångfacetterade känslor, vilket jag tycker är intressant att försöka skildra. Så titeln är definitivt en viktig del av tavlan och en del av konsten, eftersom jag använder den för att ge ledtrådar. Jag kan tycka att konst är som mest intressant när man kan ana något vagt men måste använda sin föreställningsförmåga för att själv dra slutsatser om vad som avses. Och eftersom betraktaren då utgår från sina egna erfarenheter och drar en egen slutsats så blir alla svar rätt, vilket jag kan gilla. Att jag inte kommer med ett facit.

Edvard Munchs "Skriet" är ett motiv som har synts i ett av dina verk. Hämtar du mycket inspiration från Munch, och vilka andra konstnärer ser du som viktiga förebilder?

– Jag hämtar hela tiden inspiration från konstnärer, jag älskar all typ av konst. Ibland kan det vara så enkelt som att jag ser rosa och grått ihop i ett verk, och anammar det i en egen målning, men med ett helt annat motiv. Jag tror även att en hel del av den inspiration jag får från andra konstnärer är ganska omedveten för mig själv, och så sammanflätas många olika idéer och egna erfarenheter i verket. Jag läste någon gång att idéer aldrig uppstår ur ett vakuum, vilket är så sant. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om sin egen omedvetenhet. Därför är det lite svårt att nämna vilka jag inspireras av. Men ja, jag älskar Edvard Munchs verk, och i synnerhet Skriet! Både historien bakom och även själva uttrycket i målningen. Andra viktiga influenser är René Magrittes idéer, Anders Zorns penseldrag och Jenny Savilles palett och mod gällande hur hon gestaltar kvinnan.

Många lyfter fram din fantasi och din förmåga att skapa originella motiv. Vad tror du själv att kreativiteten bottnar i?

– Att jag är smått tokig, haha. Nej, men jag vet inte om jag har något bra svar på den frågan. Jag dagdrömmer mycket, och funderar mycket på människan och samhället. Ensamhet kan ju vara givande för kreativitet och jag är ju trots allt en tämligen introvert norrbottning. Mina idéer växer aldrig fram när jag är omgiven av människor eller utsatt för många olika intryck, utan snarare när jag stirrar in i en vit vägg.

Du har tidigare beskrivit dig själv som självkritisk. Hur hanterar du den inre kritikern och fortsätter skapa trots tvivel?

– Jag vill nog börja med att sticka ut hakan och säga att jag tror att det här med att vara självkritisk ofta ses som något uteslutande dåligt, men att jag snarare ser på det som en styrka i de flesta fall. Tack vare att jag har svårt att bli nöjd med något så hjälper det mig att jobba tillräckligt länge med en tavla så att den hinner bli bra, eller att förstå att jag har ofantligt mycket att lära, och att jag fortfarande kommer ha det om 20 år. Så i rimliga proportioner tror jag att självkritik är mycket sunt att känna. Men i perioder kan jag fastna i en cirkel när det blir för mycket. Det viktiga är att inte låta självkritiken göra så att man slutar skapa. Då brukar det hjälpa att känna att det är okej att måla dåligt, att ha dåliga idéer, att upprepa sig. Alla tavlor man skapar blir inte bra, men man lär sig något av sämre tavlor också.

Sen har jag erfarenhet av att jag har känt att vissa tavlor har blivit så långt ifrån vad jag hade velat att jag knappt vågar visa dem, men så har det slutat med att de har hamnat på en utställning ändå. I vissa fall har just de tavlorna blivit favoriterna av utställningsbesökarna. Så erfarenheten har nog hjälpt mig också, att veta att den egna kritiken mycket väl kan vara missvisande.

Avslutningsvis, vilka mål eller projekt ser du framför dig framöver? Hur ser du på din fortsatta utveckling som konstnär?

– Mitt främsta mål är att fortsätta utvecklas och att fortsätta våga prova de idéer som kommer till mig, jag vill inte fastna i ett spår. Sen hade det varit kul att måla på riktigt stora dukar. Ett annat mål är att jag vill ställa ut på fler platser inom Sverige. Men i övrigt så ska jag se på mer konst skapat av andra och så ser jag fram emot framtida fina konstsamtal, för att konstnärer och kulturintresserade är den finaste gemenskapen jag vet. Jag fortsätter måla det som vill komma ut från mig, och om folk tycker att det är fint och vill ha det hemma så blir jag jätteglad.

Mimmie Strandkvist (f. 1990) är bosatt och verksam i Boden. Detta är hennes första soloutställning.

Utställningen pågår mellan 7 maj till 21 maj 2026.

Vill du få tillgång till verkslistan innan vernissaget? Vänligen hör av dig till oss på mail gallery@konst.se, så ordnar vi det.