Samtal med
Annika Rehn

Annika Rehns skulpturer präglas av människors uttryck, relationer och känslor. Med stor skicklighet fångar hon oss människor i våra mer sårbara ögonblick och uppmuntrar till eftertanke kring både våra beteenden och samhället.

För Konst.se berättar Annika bland annat om hur den senaste flytten till Frankrike har öppnat upp nya perspektiv och att hon låter livets vägar styra riktningen för hennes konstnärskap.

av Cecilia Spendler
Publicerat 2024-10-23

Kan du berätta lite om din konstnärliga bakgrund och hur du först blev intresserad av konst?

– Som barn gick jag på många utställningar med mina föräldrar och jag minns att jag ofta förlorade mig i konstverkens detaljer. Jag gillade också att skapa själv, men slutade i tonåren, då jag blev väldigt självkritisk.

Mitt intresse för konst väcktes på nytt när jag som 20-åring läste franska i Tour. Jag började åka till Paris över helgerna och drömde om målarna i Montmartre. Hemma i Lund igen bestämde jag mig för att läsa konsthistoria, träffade kursare som själva skapade, och tänkte “att vågar de, så vågar jag”. Så jag började på Folkuniversitetets konstskola och kom sedan in på Nordvästra Skånes folkhögskola i Munka Ljungby. Jag upptäckte snabbt att skulptur var min grej. Jag tyckte om det sinnliga, att känna materialet i händerna.

Hur skulle du beskriva din konstnärliga stil och hur har den utvecklats över tiden?

– Det viktiga för mig har alltid varit skulpturens uttryck. Jag jobbar mycket med känslor och då är ansikten och kroppshållning viktiga. I takt med att jag har blivit tekniskt skickligare har min stil också blivit allt mer realistisk. Samtidigt kan det vara realism med ett visst mått av abstraktion. Om jag hittar en form som jag tycker om kan det hända att den tar över och leder mig vidare mot något mer abstrakt.

Vilka motiv eller teman inspirerar dig mest i ditt konstnärskap? Finns det några specifika händelser eller känslor som påverkar ditt arbete?

– Jag arbetar mycket med människors relationer och känslor, som till exempel ilska, frustration, och de utmaningar vi kan ha i att förstå varandra. Jag har gjort skulpturer av arga barn med utsjasade föräldrar, självupptagna divor och måndagströtta mammor. Jag vill lyfta fram oss människor när vi inte alltid är på topp.

Samtidigt finns det en del samhällskritik i min konst. Jag tror att det är farligt att inte tänka själv utan att bara följa andra. Det tar jag till exempel upp i mitt verk “Flockmentalitet” där jag låter djur, surikater, följa sin ledare. Kan jag få människor att stanna upp och reflektera över sina beteenden eller samhället, så har jag lyckats.

Kan du dela med dig av hur du går tillväga när du skapar konst? Hur ser skapandeprocessen ut?

– Jag tar oftast avstamp i en tanke eller en känsla. Jag skissar aldrig på papper utan jobbar direkt i leran, testar fram och tillbaka innan jag hittar den form som jag vill uttrycka. Det händer mycket i den processen och ibland blir det något annat än jag tänkt från början. Sedan jobbar jag med detaljerna. Det är en känslig fas. Det gäller att inte jobba för långsamt och pilla för mycket, för då tappar jag helheten. Skulpturen får kanske ett perfekt ansikte, men det fungerar inte med kroppen.

När skulpturen är stabil gröper jag ur den och så får den torka i tre veckor innan jag bränner den i 1 250 grader. Vissa skulpturer målar jag med en lera i en annan färg före bränning, andra målar jag efteråt med akrylfärg och en del får vara som de är. Ibland gjuter jag i brons, men jag jobbar alltid först i lera.

Finns det några specifika mål eller projekt du arbetar mot för framtiden? Hur ser du på din egen utveckling som konstnär?

– Jag har precis flyttat till Frankrike och börjat jobba med konsten på heltid. Jag har inga särskilda mål, utan är nyfiken på vad som ska hända. Det som har utvecklat min konst hittills är ju mötet med människor och själva livet, till exempel att jag fick barn. Den riktning som livet tar kommer att visa vart mitt konstnärskap tar vägen.